Har åter igen fått inse att de praktiska problem som kommer i ens väg är till för att leda en rätt. Min väg är endast min egen och det är jag som måste gå den. ta de där stegen som ibland är så svåra och tunga. Men det betyder inte att jag behöver gå dem ensam. Att sträcka ut en hand och be om hjälp på vägen är inte så dum idé. Ibland kanske till och med nödvändigt för att kunna ta sig vidare.

Det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna och vips så har vissa praktiska saker fått en knuff i rätt riktning. Vilket innebär att istället för oro kring framtiden har det kommit en helt ny energi, där jag känner glädje och att ingenting är omöjligt.

Att våga be om hjälp. Det tror jag vi över lag är rätt dåliga på. Varför ska det va så egentligen? ingen kan allt men alla kan något. Tänk vilka fantastiska saker som skulle kunna ske om vi istället för att streta på med saker vi inte kan, ber om hjälp av någon annan.

Det här borde jag ha lärt mig för länge sedan, att det är aldrig fel med en hjälpande hand. En väldigt talande situation hände mig kring detta när jag var kring 10 år. Jag och två vänner var ute och lekte på våren. Vi klättrade omkring bland stora stenar och skrevor vid vårt favoritberg. Snön låg fortfarande kvar på vissa ställen och det var rätt halt att ta sig fram. Jag var som vanligt räddast, och tog mig fram otroligt långsamt. Jag fick ofta hjälp av de andra och de fick vänta in mig mer än en gång. Men så vid en stor sten fick jag nog, jag ville visa att jag minsann klarade att klättra upp själv. Så när min vän som vanligt sträckte fram handen för att hjälpa mig upp sa jag nej. Jag klarar mig själv. Jag tog tag i snö och en liten vek gren för att ta mig upp, vilket resulterade i att greppen lossnade och jag föll baklänges. kanade ner i vad som kändes som en evighet, men säkert rörde sig om max 5 sekunder, slog i skallen två gånger och gled ner i en djup skreva under en stor sten. Jag var så rädd att hela jag skakade. Och ropade givetvis på hjälp. Det hela slutade lyckligt och idag kan jag skratta åt det hela. Men inte ens då insåg jag hur mycket mer man kan åstadkomma om man vågar be om hjälp.

Ensam är inte alltid stark, mina styrkor är mina, precis som dina styrkor är dina. Vi är alla unika och bra på olika saker. Men tänk då vilka berg vi skulle kunna bestiga om vi vågade be om hjälp och erbjuda hjälp. För det är ju faktiskt så att även om vi tror att vi inte kan erbjuda så mycket, så finns det alltid något som vi kan göra, som är guld värt för någon annan.

Så hinder är till för att föra oss rätt på vägen, ge oss en knuff i rätt riktning och få oss att inse att vår väg behöver vi inte vandra helt själv. Vi kan få sällskap, hjälp och hejarop.