Våga be om hjälp

Har åter igen fått inse att de praktiska problem som kommer i ens väg är till för att leda en rätt. Min väg är endast min egen och det är jag som måste gå den. ta de där stegen som ibland är så svåra och tunga. Men det betyder inte att jag behöver gå dem ensam. Att sträcka ut en hand och be om hjälp på vägen är inte så dum idé. Ibland kanske till och med nödvändigt för att kunna ta sig vidare.

Det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna och vips så har vissa praktiska saker fått en knuff i rätt riktning. Vilket innebär att istället för oro kring framtiden har det kommit en helt ny energi, där jag känner glädje och att ingenting är omöjligt.

Att våga be om hjälp. Det tror jag vi över lag är rätt dåliga på. Varför ska det va så egentligen? ingen kan allt men alla kan något. Tänk vilka fantastiska saker som skulle kunna ske om vi istället för att streta på med saker vi inte kan, ber om hjälp av någon annan.

Det här borde jag ha lärt mig för länge sedan, att det är aldrig fel med en hjälpande hand. En väldigt talande situation hände mig kring detta när jag var kring 10 år. Jag och två vänner var ute och lekte på våren. Vi klättrade omkring bland stora stenar och skrevor vid vårt favoritberg. Snön låg fortfarande kvar på vissa ställen och det var rätt halt att ta sig fram. Jag var som vanligt räddast, och tog mig fram otroligt långsamt. Jag fick ofta hjälp av de andra och de fick vänta in mig mer än en gång. Men så vid en stor sten fick jag nog, jag ville visa att jag minsann klarade att klättra upp själv. Så när min vän som vanligt sträckte fram handen för att hjälpa mig upp sa jag nej. Jag klarar mig själv. Jag tog tag i snö och en liten vek gren för att ta mig upp, vilket resulterade i att greppen lossnade och jag föll baklänges. kanade ner i vad som kändes som en evighet, men säkert rörde sig om max 5 sekunder, slog i skallen två gånger och gled ner i en djup skreva under en stor sten. Jag var så rädd att hela jag skakade. Och ropade givetvis på hjälp. Det hela slutade lyckligt och idag kan jag skratta åt det hela. Men inte ens då insåg jag hur mycket mer man kan åstadkomma om man vågar be om hjälp.

Ensam är inte alltid stark, mina styrkor är mina, precis som dina styrkor är dina. Vi är alla unika och bra på olika saker. Men tänk då vilka berg vi skulle kunna bestiga om vi vågade be om hjälp och erbjuda hjälp. För det är ju faktiskt så att även om vi tror att vi inte kan erbjuda så mycket, så finns det alltid något som vi kan göra, som är guld värt för någon annan.

Så hinder är till för att föra oss rätt på vägen, ge oss en knuff i rätt riktning och få oss att inse att vår väg behöver vi inte vandra helt själv. Vi kan få sällskap, hjälp och hejarop.

Att inse att de drömmar jag hade är verkligheten

Ibland kan det bara va skönt att få ner tankarna som snurrar. Ikväll känns det som orden vill bubbla ur mig. Tankar som kommer och som gör att jag vill sätta dem på pränt.

Jag frågar mig ofta om lyckan kan va beständig i mitt liv. Genom åren som gått har jag betraktat lycka som något som en glimt som kommer och går i livet. Lite som att få se ett stjärnfall. Det är inte ovanligt men varar bara en stund, och beroende på var jag befinner mig blir det lättare eller svårare att få syn på stjärnfallet. Så också med lyckan. Beroende på var i livet jag står har lyckan varit svårare att upptäcka och känna genom åren.

Nu sitter jag här, och betraktar lyckan igen. Denna gång ur ett annat perspektiv. Lyckan är idag inte längre som ett stjärnfall. Utan mer som sommarens regn. Den finns där, även om solen lyser på morgonen kommer regnet senare på dagen. Så också med lyckan. Det handlar helt enkelt om hur väl jag uppskattar nuet och tillvaron. En stor pusselbit som har fallit på plats i mitt liv är möjligheten att vara kreativ. För mig är det en avkoppling och ett sätt att känna lycka. Det är roligt att skapa något, skriva, rita eller leva sig in i en fantasivärld. Lyckan finns liksom med i alla de bitarna. En annan bit som jag har insett på senaste åren är att inte ta livet så seriöst. Allt är inte på liv och död. Det ska finnas tid och utrymme till att ha roligt och få skratta varje dag.

Lyckan kan alltså va beständig, med rätt syn på livet, med rätt inslag i vardagen, med kärlek till sig själv och sin omgivning och inte minst med acceptans. Acceptera att allas liv ser olika ut. Även om vi alla är samma, även om vi alla är ett. Det blir så mycket lättare att leva då jag kan släppa jämförelsen med andras liv. och andras värderingar av vad de vill ha i sitt liv.

Kanske är det så att om några år sitter jag här med ännu en ny dimension av vad lycka är och hur jag får den att finnas i mitt liv. kanske tänker jag i helt andra banor då. Kanske har mitt ego fått tystas ännu mer, men just nu. Känner jag att jag har hittat flera pusselbitar som jag behöver för att må bra.

Jag är en drömmare och har genom åren drömt om fantastiska yrken, spännande resor och en stor och härlig familj. i framtiden kommer allt att vara så perfekt.

Idag har drömmarna avtagit och jag inser att min framtid som skulle bli så perfekt suddats ut och jag lever istället i nuet. Framtiden är väldigt otydlig och de där drömmarna gör sig sällan påmind. Jag ser det som ett steg åt rätt håll. Att vara lycklig här och nu. Inte som ett misslyckande, att jag slutat drömma.

Lyckan är nog ändå rätt närvarande i min vardag.  Inte i alla situationer genom hela dagen. Men jag har lätt att komma åt den, att uppskatta det som finns här och nu och att acceptera att jag är den jag är. Med alla mina egenheter. Bra som mindre bra. Det gör det lättare att leva, då jag slipper stångas med bilden jag vill ha av mig själv och den jag egentligen är.

så , Harmoni, glädje och balans som jag sökt efter så länge kan jag faktiskt konstatera finns i mitt liv och växer sig allt större i fler och fler situationer.

Namasté

 

allt är som det ska vara

Jag kan inte trolla och jag kan inte förändra världen på en natt. Oron och sorgen över allt våld, hat och all rädsla har hållit mig sällskap ett tag nu. och det känns ibland som allt jag får se och höra är aggression från omvärlden. Igår fick jag dock ett lugnande budskap till mig att allt är som det ska vara. Allt detta är en del av processen och mörkret behövs för att ljuset ska få komma fram sen. Och det är ju sant. Vi behöver kontrasterna. Vi kan inte ha en dag utan en natt. Och kanske är det så att vi just nu befinner oss i de mörkaste timmarna just innan gryningen börjar.

Tar jag det då till mitt eget liv får jag försöka ta det i åtanke. Vi behöver lite kris och kaos för att utvecklas, och för att vakna. Allt är som det ska vara. Men visst smärtar det att tänka på att allt detta onda behövs för att vi ska inse att en kärleksfull förändring och ett fint bemötande mot  varandra är nyckeln till harmoni i världen.

Så vad kan jag gör då? Jag som är en person som inte besitter någon vidare makt alls här i världen. Jag som bor i Sverige som är ett fredligt land, och jag bor dessutom i en lugn och fridfull by. Där vi kan gå  ut mitt i natten utan å va rädd. Vad kan jag göra? Sprida kärlek, älska mig själv och de omkring mig och va den förändring jag vill se i världen. för om vi alla är en, och om vi alla hör ihop, från samma källa. från samma energi. så når vi också varandra genom e handlingar vi gör i vår egen närhet. genom de tankar vi tänker om oss själva. En osäker person har lättare för att ge ett hårt svar tillbaka än en person som redan vet om att den är älskad för att vara sig själv. En person som älskar sig själv, är inte osäker, därför blir det också lättare att höja sig över kritiken, över negativiteten och bara acceptera. eller bemöta på ett respektfullt sätt. Med kärlek.

 

 

Be free

Livet går verkligen upp och ner, ibland är det lätt och allt faller på plats ibland så trögflytande att det känns som jag trampat fast i lim. Jag har inga bra svar till varför det är så. Kanske för att jag kommit ur bra rutiner kring mat, motion och sömn. Eller för att hösten och vintern är så mörk. Eller kanske för att jag har haft fel fokus på mina tankar.

Idag var jag på min första lektion inom Soul Manifestation Coach och blev påmind om den enkla men rätt svåra insikten om att jag är det jag tänker, jag är det jag säger, jag är det jag är. Det är lätt att tappa bort den lilla men viktiga insikten, att mina tankar påverkar hela mitt mående, min vardag och mitt liv. Men det är för mig en avgörande nyckel till att må bra och att älska livet. Tanken styr, Jag är det jag tänker att jag är. Livet är det jag tänker att jag är. Det beror helt på vilka glasögon jag tar på mig och det är ljust eller mörkt ute.

Det som är spännande med det här med attraktionslagen är att den fungerar verkligen. Har oroat mig över jobb och framtid och inte alls känt mig modig nog att genomföra någon stor utmaning som att coacha. Så då har mina kunder en efter en avbokat tiderna som blev inbokade runt jul. Men så nu för någon dag sen börja jag tänka ”jo, men jag är nog redo för att coacha ändå. Det skulle va kul.” så börjar kunder höra av sig igen. Samma sak med jobb och pengar. ”hur ska det gå, var ska jag jobba?” fick inget jobb. Slutade oroa mig och började glädjas över nuet och må gott i mig själv en halv dag senare plingar det till om vikariat precis där jag tror jag skulle kunna må riktigt gött att vikariera. Så nog fungerar det. Vi får till oss det vi sänder ut med andra ord. Det svåra är bara att hålla sig på rätt frekvens. Det fungerar inte att skicka ut en tanke som ”jag vill ha jobb på det där stället” och samtidigt inte tro att man ska få jobb där. Jag själv måste va på en hög frekvens för att få tillbaka den önskan jag sänder ut. Sänder jag ut en önskan som egentligen är positiv men ligger på en låg frekvens i min energi. Då får jag tillbaka svaret från den låga frekvensen.

Det är ingen annan än jag själv som sätter upp hinder och gränser till mitt eget liv.

There are no limitations external to yourself. Be free

We will be singin’

Att befinna sig i glädjen är underbart. Att befinna sig i ljusets flöde, är för mig en sådan befrielse att jag ibland förundras över hur jag kunde acceptera mindre tidigare. Det låter kanske på gränsen till högfärdigt, kanske har jag inte alls förstått något avgörande. Men för mig, där jag befinner mig just nu tackar jag livet, för allt det har att ge och för allt jag får uppleva just nu. Det är svårt att förklara hur känslorna är nu jämfört med hur det var tidigare. Jag är nog fortfarande samma person både på insidan och utsidan, med den lilla skillnaden att jag känner mer lycka och glädje i livet. De mörka dagarna är få, även om sämre dagar fortfarande finns med mig så finns det nästan alltid någon form av guldkant. Självhatet är tystat till den grad att jag nästan alltid märker då en negativ tanke om mig själv kommer smygande. Det är inte en strid ström som det var tidigare. Oron över livet finns knappt. Jag upplever en harmoni i mig som jag letat efter i hela mitt liv. acceptans och kärlek. Kanske är det bara så att jag blivit äldre, och mindre brydd. Eller så är det så att jag hittat nycklar i vardagen för att vända saker till något positivt. Vad det än är så är jag väldigt tacksam över att jag får uppleva det.

Jag säger inte att jag är fri från min utbrändhet, eller att jag kan jobba heltid på förskolan igen. Utan att jag accepterar mig själv och där med förstår mina begränsningar. En viktig del i en läkande process är att ge sig själv möjlighet att lyckas. Som livet är nu, så ger jag mig själv den möjligheten.
De mål och förväntningar jag sätter upp för mig själv är uppnåeliga och jag gör val som gynnar mitt eget mående och min egen hälsa. Motiverande samtal handlar om detta, att ge sig själv möjligheten att lyckas. På så sätt är jag inte sjuk längre, utan jag upplever mig själv som frisk, för jag lyckas ju med de mål jag sätter upp.

Att ge sig själv kärlek, förståelse och acceptans är inga lätta bitar. Men med rätt förutsättningar, socialt stöd, och förändrat tankesätt så är det fullt möjligt.

Om jag tidigare slogs mot mot själv, mitt eget mående och min egen oförmåga att lyckas med det som krävdes av mig. Så var det inte konstigt att jag inte kände glädje eller kärlek till mig själv. Jag såg mig ju som patetisk som inte klarade det andra klarade. Idag slåss jag inte längre. Jag omfamnar mig själv och ser mina förmågor som tillgångar.

Varför lever vi med så mycket rädslor? det är en fråga jag ställer mig. Varför ska rädslan få ha makten över val vi gör? oron och rädslan över att inte duga, eller att inte hinna, eller att inte vara som alla andra. Rädslan att göra fel, eller att inte ha råd, eller att livet springer i väg för en. Rädslor för framtiden, för minnen, för nuet.

Rädslan är inte längre min ständiga vapendragare, Den har bytts ut mot kärleken.

Idag sjunger jag, min själ, hjärtat och min kropp. Och vi kommer fortsätta sjunga!

Augusti = nystart

För mig symboliserar Augusti nystart, kanske är det för att skolorna börjar om och höstterminen drar igång. Eller så är det för att semestern är slut och det är dags för nya tag. Hur som helst är det en härlig känsla, att få en ny och fräsch start i det mesta i livet.

Augusti är månad 8 och rent numerologiskt står åtta för kraft, målmedvetenhet och manifesterande. Åttan kommer med ny kraft att fullborda det man under månad sju funderat på och skapat idéer kring. åttan är en siffra som får saker att hända, och sätter allt i rullning. kanske inte alltid på ett ordningsamt sätt, men när åttan är här kan man nästan alltid va säker på att förändring är på gång.

Jag tycker så mycket om det här med nystart, egentligen kan vi ju göra en nystart när helst vi vill i livet. Där vi nollställer eller helt enkelt säger hejdå till gamla vanor. Mitt Augusti och min nystart hart fokus på hälsa både fysisk och psykisk, där jag försöker att lyssna in mig själv och vad jag mår bra av.

Träning, nytt jobb och kreativitet i alla dess former har varit mina fokusområden. Där jag ger mig själv möjlighet att bygga upp en energifull kropp, men också möjlighet att ta bort energibovar. så som att sluta på en arbetsplats som tar mer energi än det ger. Jag är tacksam för tiden och alla lärdomar, men ser med glädje och förväntan på vad hösten har att ge.

Min personliga månad i Augusti är 54/9 som står för avslut och förändring i vardag och rutiner, så då passar det ju väldigt bra att göra en förändring i yrkeslivet.

Jag har sagt det förr men säger det igen, jag tror inte vi ska va så¨rädda för förändringen utan välkomna den med öppna armar. Det är lättare sagt än gjort många gånger, därför kan det va bra med åttans energi som mer eller mindre tvingar in oss i förändring  ifall vi håller för hårt i sargen.

 

Betrakta och praktisera

Vad fantastiskt ändå livet är. Att få möjligheten att åldras och att få perspektiv på saker och ting. Ibland behövs det en dialog med vänner för att få igång tankarna, andra gånger kanske en bok ger en något att fundera kring. 

Jag har hamnat i något som jag inte riktigt kan sätta fingret på men jag väljer att säga ”betraktande och praktiserande”. 

Hur jag än vrider och vänder på livet så kommer jag fram till att det enkla är det som får mig att må bra. Att njuta av en god bok, ta en promenad, tända ljus, umgås med någon jag tycker om. Det behöver inte va svårare än så. Jag hamnade idag i en fundering kring varför vi tycker en så himla massa saker om andra, hur livet ska se ut, om en själv, om samhället, världen, ja om allt egentligen ska vi ha en åsikt. Och har en inte det så är en inte tillräckligt engagerad. 

Jag har nog alltid haft en hel del åsikter, fördomar och trott mig veta saker och ting om vad en vettig människa bör tycka och tänka. Jag tror nog fortfarande att jag kan avgöra vad som är PK och vad som inte är det. Men skillnaden som jag finner mig i är att jag inte lägger värde i vad någon kan uttrycka under ett brandtal eller den vackra utläggningen som någon kan ha under en diskussion. Värdet för mig handlar om hur personen är i mötet i vardagen. 

Alltså, jag menar inte att se ner på någon som brinner för jämnstäldhet eller är väldigt engagerad i genus eller liknande. (Heja er!!) Jag menar bara att för mig har det trillat ner en polett, att kunna skilja på PK för stunden och att faktiskt va en människa som har sunda värderingar även när dörren går igen bakom en. 

Alla har vi fördomar, jag tror en av mina viktigaste uppgifter i livet är att slå sönder mina egna. Därför tycker jag det är så befriande att kunna känna glädje , lättsamhet och tacksamhet i det enkla livet ute i en by uppe i Västerbottens inland. 

Här kanske inte alla tänker på vad som är mest könsneutralt , eller vad som är det miljövänligaste alternativet. Men jag får en känsla av lugn och att här hälsar alla på alla. Det må va litet och slitet, kanske inte allt för mycket utbud för de som vill göra en dag på stan. Men här kan jag va precis som jag är. Jag behöver inte spela någon cool hipster roll, eller någon välklädd akademiker. Jag kan va den jag är. Och känna mig bekväm i det. 

Det bästa med det här att betrakta och praktisera är att inse att oavsett vad någon annan tycker om det ena eller andra, så får det stå för den personen. Det handlar inte om att omvända en person till något den inte är. Utan att acceptera alla för var de står i livet. och att faktiskt inse att jag har mina åsikter, utifrån mina erfarenheter och ständigt förändras dem. 

Så för att komma tillbaka till början, att ta en titt i backspegeln då och då kan va nyttigt för att inse vad jag lärt mig. Att packa om ryggsäcken och kasta det som inte längre är nödvändigt gör det lättare att fortsätta framåt. Att inte ständigt ha åsikter kring saker och ting är för mig väldigt befriande. Spela roll om grannen inte klippt gräset på två veckor, eller att det är inne med sockar i sandalerna. Vad spelar det för roll för mig? Jag kommer ändå gå min promenad, förbi grannens tomt, jag kommer ändå gå barfota i sandalerna. Att bli äldra har gjort mig säkrare. Att praktisera ”åsiktsfritt” har fått mig att bli mer ödmjuk. Att bo i en by har fått mig att bli lugnare. 

Betrakta och praktisera. Var står du idag och var stod du för tio år sen? Är det något beteende som du skulle vilja prova att stuva om i ryggsäcken? 

Att hitta hem

Jag tror jag har hittat hem, känslan av ett lugn har infunnit sig och den där stressen som förr va så påtaglig, som jagade på mig och manade på mig att inte nöja mig har gett med sig totalt. Jag vet att jag sagt det förr men oh va fint livet är ! Att få känna lycka och tacksamhet för det jag har nu är så fantastiskt. 

Det låter kanske konstigt, och tro mig i mina öron låter det helt vansinnigt, att jag skulle hitta hem i en liten by som varit min rädsla, vem kan bo där och må bra? Har jag tänkt ibland. Men det är så underbart att inte kämpa mer. Att njuta av livet och vardagen och lugnet. 

Att hitta hem behöver inte nödvändigtvis va en plats i sig. Men för er som känner mig vet ju att jag flyttat runt otroligt mycket. Tror jag va inne på 16-17 flyttar nu. Och det är så mitt liv sett ut. Att då få uppleva ro i kroppen, att känna att här mår jag bra. Blir för mig väldigt symboliskt med just en plats. Men att få den känslan och hitta hem handlar givetvis att bli nöjd med sig själv och det liv vi lever. 

När jag tänker tillbaka på hur mina tankar gick förut så var det väldigt mycket oro, för allt. Resor, pengar, boende, jobb, kollegor, vänner, familj, framtid, framtid, framtid, framtid. Det finns inte längre. Mina tankar innehåller så lite oro just nu att jag knappt kan förstå vad alla går omkring och oroa sig för. Fast jag själv va där för ett år sen. 

Kanske är jag bara i någon paus, någon form av bubbla, där bara lycka å glädje får plats. Endel humörsvängningar har jag såklart fortfarande. Men den där ångesten som var så stark och så krävande har inte gjort sig påmind på evigheter. Den som förr va en flitig gäst. 

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga, eller jo. Jag kommer låta naiv och rätt dömande mot alla er som redan har kommit underfund med detta. Men till er som fortfarande letar, som fortfarande känner en inre press, släpp oron. Och känn tillit. Lyssna inåt och våga tänka längre än till ”jag borde göra si och så eftersom jag är i den åldern eller alla andra gör det”.

Ditt liv är ditt, och det finns inget facit om vad det ska innhålla eller vad som gör att du känner att du hittat hem. Det enkla kanske även är helt rätt för dig. 

Kärleken är friheten

Jag vet inte vad det är som gör det, eller hur det kommer sig att det blir så, men ju äldre jag blir, ju längre livet går, dess då vackrare blir de människor jag har runt om mig. Jag möter fina personer i vardagen. vänner från förr eller nya är också vackra. Vackra på insidan och utsidan. Jag vet inte om det är så att jag bara tagit på mig rätt sorts glasögon där jag möter de jag träffar med kärlek, därför får jag kärlek tillbaka. eller om det bara är så att jag helt enkelt träffar grymt fina människor.
Det är konstigt det där, med hur en person kan förändras, även om man känt varandra hela livet så kan en person förändras utifrån hur jag väljer att se på den. Vad jag fokuserar på hos den andra är avgörande till hur den personen kommer bete sig. Tänker jag bara på det negativa, så blir nog samtalet av sig själv väldigt negativt. men möter jag personen där den står, med kärlek och acceptans så blir det en helt annan dialog.

Jag har insett såhär snart 30 år in i livet att kärlek är frihet. Frihet att få va sig själv. Att tillåta en annan person va sig själv, och att acceptera dennes egen vilja och behov. Förut har jag inte riktigt förstått det där. Att kärlek är frihet. Jag har kanske inte helt förstått det nu heller, men jag har fått en annan förståelse för det. Att älska någon är inte att binda sig fast vid någon, eller något. Det är inte att låsa sig till en specifik framtid, eller ett specifikt mål. Det är att acceptera och släppa fritt. Släppa sig själv fri i sin egen handling. I sitt egna liv tillsammans med någon annan. Att släppa den fri att va precis som den är. med sina fel å brister. Med sina fina sidor och sämre sidor.

Att älska sig själv är att släppa sig själv fri. Att acceptera sig själv, med alla sina sidor, de bra och de dåliga. om man inte kan älska de dåliga sidorna kanske man kan jobba på dem tills de blir så pass okej att man kan älska dem också. För vissa saker med sig själv kan man faktiskt förändra. Vi väljer själva hur vi ska se på livet, på en annan person, på oss själva. Vi väljer själva vad just vårt liv ska innehålla. Vad som är viktigt och vad som går att tumma på i en relation eller i arbetslivet.

Att älska sig själv är att göra val utifrån sig själv. Att välja det som är bäst för mig. inte vad någon annan har för dröm eller tanke om hur livet ska va. utan vad som är mina val. Att älska sig själv är att våga satsa på sig själv och sina egna önskningar. Att älska sig själv är att ge sig själv möjlighet till frihet. Att älska sig själv är att vända blicken inåt, och lyssna till sin egen röst. Inte till rädslan eller egot, utan till själens röst. Den som gör sig hörd via magkänsla eller en gnagande tanke långt bak i huvudet. Att älska sig själv är att va tacksam för den man är, både fysiskt och själsligt.

Kanske, bara kanske, är det så att alla vackra människor kommer in i mitt liv för att jag älskar mig själv. för det man sänder ut får man också tillbaka. kanske är det så att mitt ego och min rädsla har fått ta mindre plats i mig och fått ge plats åt själen och kärleken. Därför möts jag av godhet och vänlighet hos andra. För kärleken och friheten i mig möter kärleken och friheten hos dem.

Att hitta ut

Gamla spöken, gamla drömmar. Allt kommer tillbaka, jagar en tapper själ. och ger sig inte förrän bytet är i deras våld.
Minnen.
Ryggsäcken är full av dem. det stora skrinet längst in i den mörkaste vrån har ett stort och starkt lås. Men det skakar och väsans oroligt från skrinet, som om det som är där inne gör allt för att ta sig ut.
Gamla spöken strövar omkring i korridorerna, söker efter något att livnär sig på.
Rädsla.
Jagad in i de olika delarna, in i vrårna, in i långa mörka korridorer virrar själen omkring med andan i hanslen och svetten rinnande i pannan. Hjärtat bankar högt och allt som hörs är själens hesa andhämtning och stapplade steg.
Minnen.
Från olika rum längs korridoren skymta olika scener fram. Barndomens mörka sida är här på nytt. Själen håller blicken stadigt riktad framåt. Målet är framåt.
Ljuden från rummen tar över, väller fram längs korridorerna och gör själen stel av skräck. de olika scenerna sköljer över den tappra som stannat upp mitt i ett steg. Själens starka ljus fladdrar till, blir svagare, mattas av och äts upp av mörkret.
Fångad.
De gamla spökena hittar själen, fast i ett virrvarr av intryck. De sveper sina kåpor runt själen och deras kalla, beniga fingrar letar sig fram över den. Begär och hungrar efter ljuset som inte längre finns.
…Förlorad.

 

Det som varit kan ibland hitta tillbaka till oss på olika sätt. genom att göra sig påmind i olika situationer eller genom att hemsöka oss i våra drömmar. Det gamla och det som varit är inte sällan svårt att bli av med. och kan ofta förstöra något som skulle kunna va bra för oss.
Men det är viktigt att låta det som varit få ro. Ge det frid och förlåtelse och låta själen vandra vidare på livets stig utan att behöva bära på den bördan. Det som varit går ändå inte att ändra på. Det som varit har gjort oss starkare, visare och fått oss att bli den vi är idag. Det vill säga om vi släpper rädslan inför det och tackar för lärdomen. Allt är inte rosenrött och skimrande vackert i livet.

Alla möts av motgångar, stora som små. Men den som går vinnande ur det hela är inte den som mött minst motgångar, utan den som lärt sig att förlåta och acceptera det som varit som en del av livet. Inte som en del av sig själv.

Det som är svårt, är att inse att den här striden, mellan gamla spöken och ljuset är en strid som bara du kan vinna. Ingen annan kan ta den resan åt dig. Du måste själv ställa dig öga mot öga med det som skrämmer dig från förr och släppa kontrollen, öppna upp skrinet med alla hemska känslor och förlåta. Förlåta betyder befria och det är precis vad som måste ske. Befrielse av dig själv och av de personer som hållits fången tillsammans med minnet.

Det är ingen lätt match, och vapnen kan ibland uppfattas som svaga, men faktum är att du bär på de två starkaste vapnen man kan ha: tanken och kärleken. Du bär på nyckeln till din egen lycka, till din egen frihet.

Så innan du låter det gamla ta makten över dig, innan du tänker att det du vill göra i livet är hopplöst. eftersom du varit med om det du varit. Fundera över vad du kan göra för att våga släppa taget om det gamla.

Ibland måste man gå sönder för att kunna bli hel. Ibland måste man bara lita på processen och låta det gamla få släppas fritt.

Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.