De senaste veckorna har varit omtumlande för mig på flera sätt men som i slutändan kan ses som en positiv förändring. Jag vet fortfarande inte riktigt vart det hela kommer att landa men just nu är det så det måste få vara. Det som jag ändå kan sammanfatta det hela med är att jag har kommit ett litet steg längre på min egen livsväg.
Jag håller som alltid på att brottas med flera bitar samtidigt, hälsan, glädjen och framtiden för att bara nämna de mest tydliga just nu. Det som dock verkar så svårt att få ihop är alla tillsammans, ska jag välja glädjen som prio ett blir framtiden osäker, ska jag välja hälsan blir glädjen bortknuffad. men på något vis ska allt det här gå att baka samman i samma tårta. Det jag bör jobba mest med är nog min egen uppfattning kring livet. Vad tänker jag, hur reagerar jag och vad gör jag?
Ett slående exempel var tidigare i veckan då jag fick en så stor ångest att jag knappt kunde andas. Det knöt sig i mellangärdet och jag ångrade allt jag gjort hittills i mitt liv. Allt var fel, jag var patetisk och mina val var de sämsta jag kunde ha valt. som tex utbilda mig till förskollärare, flytta runt, byta jobb och så vidare. Jag föll tillbaka i gamla vanor och i gamla rädslor kring att jag inte duger, att jag inte klarar av något och att jag inte är värd ett lyckligt liv.
Gamla tankebanor, gamla mönster. Jag började söka svaren, trösten och lugnet utanför mig själv, skrev till vänner, jämförde mitt liv mot andras, jämförde mig med andra. De har allt, de är så lyckliga, de är så vackra. ångesten växte och hade sitt järngrepp om mig. Men så kom jag ihåg något som jag kommit till mig i olika skepnader den senaste tiden, i skrift, i form av änglakort, i from av budskap i vardagen, i form av fantastiska föreläsningar från kurser. ”lycka är en träningsbar förmåga”
Jag måste bryta mönster, komma ur komfortzonen för att komma vidare. Det är dags att ta ansvar över mitt eget mående. Jag förstod och såg helt plötsligt från ett annat perspektiv. Allt sitter i mig. Allt handlar om val. Och jag väljer glädje. Jag ställde mig framför spegeln och granskade mig själv från ett annat perspektiv. ”Det här är jag! Jag ser ut så här. Jag har grönblå ögon, som blir springor när jag ler, en glad mun och en antydan till solbränna på kinderna. Mitt hår är blont och utväxt. Det här är jag. Jag kanske inte gillar allt jag ser precis hela tiden med mig själv men jag kan ialla fall göra det bästa utav det.” Sedan tog jag på lite parfym, sminkade bort lite skavanker och gav mig själv ett strålande leende. ”det här är jag, och ingen annan är ser ut precis så här.” Sedan drog jag på mig skorna, tog med mig Hedvig, satte igång bra musik i öronen och gick ut på en promenad. En blåsig promenad som fick ångesten att försvinna helt ur kropp och sinne.
Allt blir inte som jag tänkt, väldigt lite blir precis som jag har tänkt men på något vis så blir det precis rätt. Där och då släppte jag en stor sten som följt med mig en längre tid. Jag släppte en gammal rädsla fritt. Att jag inte duger, att jag gjort fel och att jag inte kan bli lycklig förrän jag vet exakt vad jag ska göra och lyckas med det.
Jag är jag, och jag duger!
Jag vet inte exakt hur min framtid ser ut men just nu vet jag vad jag vill och hur jag mår. Jag väljer glädjen. Jag väljer mig och mitt liv. Min glädje, min sorg, mitt skratt mina tårar, min väg.
”Arbeta inte hårt för att få saker och ting att fungera, se hur det känns om du låter livet utveckla sig utan att du kämpar.Släpp föreställningen om att du måste förstå din partner, dina barn, din chef, dina föräldrar. Acceptera att du inte kan förstå allt, låt det vara. Betrakta och lyssna mer, döm mindre. ”
Ur boken Champagne och gummistövlar – konsten att leva som man lär
av Birgitta Tryberg