själens röst

Ibland kan man behöva vara ensam med sig själv en stund. För att landa, i tanken, själen och hjärtat.
Just nu är en sådan stund, då hjärtat vill säga något via mina händer. Då själen ber om att få höras och om att få dela med sig av insikter, glädje och kärlek.

Ibland kan det va svårt att koppla bort tanken och bara göra det som hjärtat ber om. Det kan va svårt att se meningen med allt som sker i stunden och tänka från ett större perspektiv. Just nu, precis nu, ser jag allt klart. Just precis nu är allt precis som det ska va. I mitt eget kaos till vardag kan jag ändå hitta glädje, lycka och harmoni.

Låt inte det som ta störst plats, ligger närmast eller hörs mest va det som får mest uppmärksamhet. Ibland kan det va just det lilla som skymtar fram bakom som är det du ska ta fasta på. Det lilla fröet med så stora potential. Lyckan, som finns, precis där du är. Precis så enkel och så självklar som luften du andras.

Att välja lycka, handlar inte om att leva ett perfekt liv. Utan att va lycklig i det som sker här och nu.

gamla spöken – tunga stenar

Det här med att ändra livsstil, tankesätt och inse sitt eget värde är fasen inte så lätt som man kan tro. Det spelar ingen roll hur mycket man vet, det är själva görandet som är avgörande. Jag kan ärligt säga att jag har tappat bort min väg flera gånger bara det senaste året. Om jag slutar praktisera mina tankar och min kunskap tappar jag väldigt lätt bort mig själv i vardagen och livet.

Det är så lätt att falla tillbaks till gamla vanor, gamla tankar och gamla känslor. Jag har funderat mycket kring min egen resa och tror mig har sett en röd tråd i vad som har varit min största utmaning, min kropp. Det låter kanske ytligt men det är nog så. Hela livet har jag tampats med min kropp, mot den, straffat den, gömt den, skämts över den och många gånger hatat den. Få tillfällen har jag uppskattat den och varit stolt över den. Min kropp har helt enkelt reagerat så som den har blivit behandlad.

Om du alltid gör det du alltid gjort,
kommer du alltid få det du alltid fått.

Även nu när jag försöker ta hand om mig själv på alla sätt, tränar regelbundet, äter bra och nyttigt mat, försöker stressa mindre så vill inte kroppen det jag vill.

Det är väl så enkelt att det jag sänder ut får jag också tillbaka. Att älska mig själv klarar jag fortfarande inte av, att titta mig i spegeln utan att se alla ”fel” klarar jag inte av. Så jag har en lång bit kvar att gå innan jag har klarat av min egentligen första och största utmaning, att älska mig själv och min kropp för vad den är. Att va tacksam för allt jag klarar av, att jag inte har ont någonstans eller lider av andra kroniska sjukdomar.

Jag har fått lära mig att det finns en befrielse i förlåtande, att det bästa sättet att komma vidare i livet är att gå tillbaks till gamla minnen och förlåta, eller göra om slutet om man så vill.
Jag tror att mycket utav min kropps reaktion kan vara av sådant som jag går omkring och bär på. Även om jag har blivit sams med att det har hänt och att jag kan se tillbaks på mitt liv, med en insikt om att det som hänt har utvecklat mig till den jag är idag. Så är det kanske så att såren inte är läkta, att jag inte förlåtit ordentligt, eller gett ”lilla Lena” den kärlek som jag behövde precis i de situationer som var som tuffast för mig.

Jag tror vi alla bär på sår som måste läkas. Även om våra liv ser helt olika ut så är det nog bra att gå tillbaks till minnen som sårat och ge sig själv kärlek och förståelse. Kanske då kan man släppa det där som följt med en så länge.

Men att ändra sitt sätt att vara, tänka och leva är inte en väg som går spikrak, det krävs många nya tag, påminnelser och övning.

Hälsa handlar inte enbart om mat och motion, utan kärlek och uppskattning kommer man nog aldrig fram till hälsans kärna.

Acceptera och bli sams med sitt

De senaste veckorna har varit omtumlande för mig på flera sätt men som i slutändan kan ses som en positiv förändring. Jag vet fortfarande inte riktigt vart det hela kommer att landa men just nu är det så det måste få vara. Det som jag ändå kan sammanfatta det hela med är att jag har kommit ett litet steg längre på min egen livsväg.

Jag håller som alltid på att brottas med flera bitar samtidigt, hälsan, glädjen och framtiden för att bara nämna de mest tydliga just nu. Det som dock verkar så svårt att få ihop är alla tillsammans, ska jag välja glädjen som prio ett blir framtiden osäker, ska jag välja hälsan blir glädjen bortknuffad. men på något vis ska allt det här gå att baka samman i samma tårta. Det jag bör jobba mest med är nog min egen uppfattning kring livet. Vad tänker jag, hur reagerar jag och vad gör jag?

Ett slående exempel var tidigare i veckan då jag fick en så stor ångest att jag knappt kunde andas. Det knöt sig i mellangärdet och jag ångrade allt jag gjort hittills i mitt liv. Allt var fel, jag var patetisk och mina val var de sämsta jag kunde ha valt. som tex utbilda mig till förskollärare, flytta runt, byta jobb och så vidare. Jag föll tillbaka i gamla vanor och i gamla rädslor kring att jag inte duger, att jag inte klarar av något och att jag inte är värd ett lyckligt liv.

Gamla tankebanor, gamla mönster. Jag började söka svaren, trösten och lugnet utanför mig själv, skrev till vänner, jämförde mitt liv mot andras, jämförde mig med andra. De har allt, de är så lyckliga, de är så vackra.  ångesten växte och hade sitt järngrepp om mig. Men så kom jag ihåg något som jag kommit till mig i olika skepnader den senaste tiden, i skrift, i form av änglakort, i from av budskap i vardagen, i form av fantastiska föreläsningar från kurser. ”lycka är en träningsbar förmåga”

Jag måste bryta mönster, komma ur komfortzonen för att komma vidare. Det är dags att ta ansvar över mitt eget mående. Jag förstod och såg helt plötsligt från ett annat perspektiv. Allt sitter i mig. Allt handlar om val. Och jag väljer glädje. Jag ställde mig framför spegeln och granskade mig själv från ett annat perspektiv. ”Det här är jag! Jag ser ut så här. Jag har grönblå ögon, som blir springor när jag ler, en glad mun och en antydan till solbränna på kinderna. Mitt hår är blont och utväxt. Det här är jag. Jag kanske inte gillar allt jag ser precis hela tiden med mig själv men jag kan ialla fall göra det bästa utav det.” Sedan tog jag på lite parfym, sminkade bort lite skavanker och gav mig själv ett strålande leende. ”det här är jag, och ingen annan är ser ut precis så här.” Sedan drog jag på mig skorna, tog med mig Hedvig, satte igång bra musik i öronen och gick ut på en promenad. En blåsig promenad som fick ångesten att försvinna helt ur kropp och sinne.

Allt blir inte som jag tänkt, väldigt lite blir precis som jag har tänkt men på något vis så blir det precis rätt. Där och då släppte jag en stor sten som följt med mig en längre tid. Jag släppte en gammal rädsla fritt. Att jag inte duger, att jag gjort fel och att jag inte kan bli lycklig förrän jag vet exakt vad jag ska göra och lyckas med det.

Jag är jag, och jag duger!
Jag vet inte exakt hur min framtid ser ut men just nu vet jag vad jag vill och hur jag mår. Jag väljer glädjen. Jag väljer mig och mitt liv. Min glädje, min sorg, mitt skratt mina tårar, min väg.

”Arbeta inte hårt för att få saker och ting att fungera, se hur det känns om du låter livet utveckla sig utan att du kämpar.Släpp föreställningen om att du måste förstå din partner, dina barn, din chef, dina föräldrar. Acceptera att du inte kan förstå allt, låt det vara. Betrakta och lyssna mer, döm mindre. ”
Ur boken Champagne och gummistövlar – konsten att leva som man lär
av Birgitta Tryberg

Allt blir inte som jag vill, men det blir som det är tänkt

Livet är vad det är en härlig blandning av olika nyanser. Svart och vitt har jag för länge sen lämnat. Och ägnar mig nu helhjärtat åt att njuta av alla de vackra nyanser som livet har att ge. Visst pendlar mitt liv och mitt känsloregister rätt mycket upp och ner. Men mitt sätt att se på saken är mer nyanserat än svart eller vitt. Det är inte alltid lätt att acceptera det där. Att man inte kan göra det som är i en mörkare sakal ljusare. Det är inte heller lätt att acceptera att de människor jag möter inte tänker eller handlar som jag gör i alla lägen. 

Men utan utmaningar utvecklas jag inte. Imorgon börjar min sista vecka som förskollärare för den här gången. Det känns väldigt konstigt men otroligt befriande på samma gång. Förskolevärlden får helt enkelt klara sig utan mig. Och jag får helt enkelt ta det där läskiga steget ut till nästa avsats. 

Den här brottningsmatchen med mig själv, mellan min hälsa, vilja och ambition att insperera på jobbet har varit tuff. Mycket förtvivlan och självömkan har tillslut lett till en acceptans. Jag är inte gjord för att jobba heltid som förskollärare, hur mycket jag än vill och kämpar för det. Denna sorg ( som det ändå har varit att inse det) har i som tur lett till att jag börjat erkänna min egen otillräcklighet och uppmärksammat mina egna förutsättningar för att lyckas. 

Låter kanske hårt men det är det inte. Det är med kärlek och glädje jag låter dessa insikter träda fram. Jag är faktiskt urkass på att stressa. På att hålla tusen bollar i luften och sova gott om natten. Jag är där emot bra på mycket annat, och det är med detta som jag provar nya utmaningar. Nytt jobb som fortfarande handlar om människor, bemötande och inspiration väntar för att sedan, förhoppningsvis i höst, sätta mig i skolbänken igen. 

Vi är vår egen lyckas smed. På alla plan. Det är upp till oss själva att göra vad vi kan för att må bra. Det här är mitt val. 

Vårförälskelsen är här!

Vilken otrolig skillnad det kan vara i humöret! Äntligen börjar saker och ting ordna upp sig för mig i livet. Vi har flyttat in i en supermysig men aningen trång tvåa. Vilket har resulterat i en betydligt vettigare vardag. Solen skiner och fåglarna kvittrar, vilket speglar mitt humör. Glädje och pepp. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men igår hände det. Medan jag svävade omkring på moln sa jag till min sambo ”åh! Det här är så underbart! Att få känna ren lycka över ALLT i livet. Det är så värt den här tiden som varit jobbig och motig då belöningen blir så här jäkla bra!”

Jag sa det, jag tar alltså hellre djupa dalar och höga toppar än en lagom nivå av dramatik.

Nåväl, rent numrologiskt har ju mitt personliga år varit 44/8 – med andra ord ett utmanande och händelserikt år. Men också karmatiskt. Ett år som speglar hur jag valt att leva mitt liv och vad jag lärt mig, och om jag ska va positiv och se det hela från ett större perspektiv så stämmer det med hur mitt liv sett ut. Det är inte förrän nu på slutet som jag hittat rätt i mitt sätt att tänka och uppskatta livet. Och kanske är det därför som de första 9 månaderna på mitt karmatiska år har varit så tuffa. Vi får se vad resten av året har att ge. förhoppningsvis mer av glädjen.

Hur som helst så är jag väldigt tacksam över livet just nu. Över att mitt liv ser ut som det gör och att jag har fått träffa de personer jag fått träffat. Tacksamhet är nog den finaste känslan jag vet.

Och idag är det den känsla som ligger mig närmast.

Minnen, symbolik och klartext

Igår var jag ute på en riktig vintrig promenad. Det har snöat varje dag i över en veckas tid och efter lite snöskottning gick jag ut på en runda. Snödrivorna är väldigt höga här nu, och träden är täckta av snö. Kylan bet i kinderna och det var helt tyst. Allt låg inbäddat i stillhet, i vit, tyst mjuk snö. Jag var den första som gick där på vägen och mina steg blev de första spåren för dagen i nysnön.

Jag gick samma väg som jag gått för ungefär 12 år sen. När det var sommar och jag jobbade som sommarvikarie uppe på parken. Jag försökte minnas var genvägen över järnvägsspåren gått. Men kunde inte hitta den. Jag mindes tillbaka till tonårstiden. Då kände jag mig så vuxen, hade jobb och fick hjälpa andra. Det var spännande och roligt. Jag minns särskilt hur skönt det var att få gå hem bland träden när jag jobbat kväll. Solen värmde fortfarande men det var inte sådär kokhett. Dofter från skog, jord och mossa blandades med dofter från nyklippt gräs och den välkända doften av att någon grillat. Kroppen var lite klibbig och ett kvällsdopp stod högst på listan av vad jag önskade mig.

När jag gick där på vägen blev jag avbruten i mina funderingar av en hackspett. Den höll som bäst på att leta efter mat i nån gammal tall. Fridfullt och vackert. Jag funderade över vad den ville säga mig och gick sedan vidare.

Tankarna drog iväg till ännu ett vackert minne. Ett minne från den häftigaste resan jag gjort. Resan till Kos. Jag kom att tänka på då jag och Veronica simmade ut till den lilla ön med det vackra lilla kapellet. Det var för mig en så stark upplevelse att jag fortfarande kan minnas hur havsvattnet kändes mot min hud och hur klipporna kändes under mina fötter. Jag minns hur rädd jag var fast det var helt kristallklart vatten. Jag minns hur jag hade hjärtat i halsgropen och hur jag skrattade åt mig själv när jag blev rädd för sjögräs som kittlade  mina knän.

Glädjen över att övervinna mina rädslor och förvåningen över att jag faktiskt tog mig helva vägen upp. Trotts både havsskräck och höjdskräck. Där uppe vid kapellet såg vi en stor och vacker påfågel. Jag minns fortfarande hur högtidlig stämningen blev på något vis. En majestätisk påfågel som gick oss till mötes på andra sidan kapellet. Det är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig.

Idag när jag letade efter skarvsladdar och gympaskor att ta med till Umeå i allt flyttkaos, hittade jag äntligen några av mina käraste ägodelar, mina böcker och änglakort! Boken om djurens språk ligger nu här bredvid mig och två budskap har kommit till mig, ett från hackspetten i trädet och det andra från den vackra påfågeln.

”Ha mod att gå vidare, bryt mot ditt gamla liv. Min gåva till dig är att få livskvalitet”

”Var stolt över att du är den du är. Min gåva till dig är att vara vacker och att känna dig vacker. Bejaka dig själv. En påfågel är som vackrast när den är stolt över sig själv.”

Jag tackar för dessa två budskap och tar dem till hjärtat. De träffade väldigt bra i vad jag befinner mig i just nu och även om jag kanske inte kan ändra min syn på mig själv och mitt liv på direkten så är det en vacker och stark påminnelse att det finns mycket som jag gjort som jag är stolt över. Det är dags att sluta klanka ner på mig själv, bryta med mitt gamla liv helt enkelt.

Så precis som denna vinter bäddar in naturen i mjuk, vacker och puderlätt snö. Tänker jag bädda in mitt inre i mjuka och vackra tankar. Det vita står ju också för renhet och en ny start. Renhet från de mörka tankarna, ny kraft och ny glädje. Med det vita kommer också ljuset.  Och det är där jag tänker befinna mig precis nu.

I ljuset, glädjen och tacksamheten

Hitta rätt väg

Ibland kan jag komma på mig själv med att jämföra mig med alla andra och tänka, fyfasen vad jag är dålig! jag kan ju inte det ena eller det andra. Omedvetet eller medvetet jämför jag mig själv hela tiden. Ibland tänker jag ”jag skulle också vilja kunna det där!” andra gånger tänker jag ”jag har inget som jag är bra på.”

Jag tror inte jag är ensam om att tänka så här ibland. jämföra och döma ut. Jag skulle vilja säga att det är dags att sluta upp med det och börja fokusera på vad jag faktiskt kan eller vad jag faktiskt tycker är roligt. och utmana mig själv i att hitta det. Det finns något för alla. Något som kan bli vår styrka, det gäller bara att tänka om och våga prova och framförallt att inte jämföra sig med andra. Sluta följ strömmen och börja gå din egen väg.

Alla kan inte va bra på skådespeleri eller på det estetiska. Du kanske är spuerduktig på att organisera och planera. Eller kanske på att snickra, eller på att läsa av människor. Det spelar ingen roll vad det är som är din gåva, men det är inte den samma som din granne. Vi måste sluta jämföra oss! Sluta döma ut oss själva och ge oss själva chansen att lyckas, genom att våga prova nytt, tänka nytt och lyfta oss själva till skyarna.

egentligen är det rätt konstig att vi håller på såhär, det borde va så lätt att förstå att alla kan inte va bäst på precis samma sak. Se bara på djuren i naturen, eller växterna för den delen. En del träd skulle aldrig överleva uppe i norr medan andra inte har en chans på varmare breddgrader. Eller djuren som är bra på helt olika saker. och ändå håller vi på och ska känna oss sämre än alla andra för att vi inte kan precis allt lika bra som de bästa i just det området.

Jag tycker vi ska peppa varandra istället att våga tänka nytt och framförallt prova nytt och att det är helt okej att vara bra på olika saker.

Bryta mönster

Jag skulle vilja fortsätta på mitt förra inlägg kring flyta eller sjunka. Jag skrev en del om att det inte bara är att komma till insikt utan att faktiskt gå till handling också. Det kan va otroligt svårt att komma ur de där gamla vanorna och reaktionerna, men ska man va ärlig så finns det ju en anledning till varför man vill bryta dem, för att de inte är sunda.

Hur gör man då? Jag har egentligen inget bra svar på det precis nu, men jag vill tro att för att man ska kunna bryta ett mönster måste man först lokalisera vad det är som är själva mönstret man ägnar sig åt. Vilken situation händer det och hur reagerar jag då? Efter det tänker jag att man bestämmer sig för hur man vill reagera och sedan tittar över om man kan förändra situationen eller om det är reaktionen som skall förändras. När man bestämt sig för vilket går man in för att förändra och varje gång man lyckas ger man sig själv en belöning, det kan räcka med ett ”fasen va bra jag är!! jag lyckades!” eller att man unnar sig en kopp te eller en bukett fina blommor.

Jag håller som bekant som bäst på med att lära mig att hantera stress. Och jag har en hel del situationer jag kan öva mig på i vardagen. Idag bestämde jag mig för att använda mig utav en egengjord mala för att påminna mig själv om att andas och ta minipauser i vardagen. Det här bönebandet kan man använda på flera sätt men jag kommer att ha det kring handleden som en ständig påminnelse till att lugna mig. Jag kommer räkna pärlorna, en pärla för varje lugnt andetag. Det om borde väl hjälpa till att förändra reaktion och situation.

Vi får se hur det går helt enkelt med detta. men det var i alla fall ett tips från mig. Det man också kan tänka på när man är på väg in i gamla mönster är att det tar 21 dagar att få nya men bara tre att bryta dem. Det kan va skönt att tänka på när det känns övermäktigt. 21 dagar och de nya tankesätten eller handlingarna har blivit början till ett mönster.

Väljer att avsluta med inspirerade ord som får mig att vilja kämpa lite extra.

simma, sjunk, flyt?

Igår hamnade jag i ett välbehövligt peppande samtal. Det kan ibland behövas så lite, någon som säger ”jag tror på dig” eller ”jag förstår vad du menar, men jag brukar försöka tänka såhär”.

Kontentan av samtalet går väl egentligen att summera så här ”simma eller sjunk, eller flyt”

Det behöver inte vara svårare än så, ibland kan det kännas som om man kämpar för livet för att inte sjunka men ändå så får man kallsup efter kallsup. fast om man bara skulle slappna av och känna lugnet skulle man istället flyta, lätt och avslappnat skulle man tillslut komma dit man skulle.

Den senaste tiden har varit en enda stor kamp för mig. och många saker som jag tänkte skulle gå så smidigt har inte gjort det. Kanske för att jag helt enkelt valt den ”trygga” vägen, men för den skull inte den rätta. Det är lätt att få jobb som förskollärare, jag är trygg i den rollen och den världen. Men för den skull betyder inte det att det är den rätta för mig. Jag simmar kanske helt enkelt åt fel håll, därav alla kallsupar på vägen.

Jag var även på min stresshanteringsgrupp igår och där fick vi ett schema som handlar om att vi ska bryta beteenden kring olika situationer. Det är rätt fascinerande att inse hur mycket mönster som ligger till grunden för ens problem. Hur lätt vi människor har för att förknippa vissa saker med fara eller glädje beroende på vad vi fått för reaktioner eller erfarenheter kring situationen. Det hela handlar om att bryta mönster.

Ibland känns det som att det är det som är hela livets mening att bryta mina invanda mönster för att skapa nya, bättre, som i sin tur leder till en bättre vardag och en lyckligare tillvaro.

Bravo! jag har satt fingret på en viktig del. Jag har förstått. och jag vill förändra. Men som vanligt är det här jag brukar sluta, jag tänker, förstår och vill men vågar inte och gör inget för att nå dit jag vet att jag behöver nå för att må bättre.

Men varför inte? vill jag inte må bra eller?
Jo, men återigen, gamla invanda mönster som känns trygga och säkra är lättare att kontrollera och väcker på kort sikt en mindre obehagskänsla än vad som på långsikt skulle va bra för mig gör. Det är inte svårare än så, min egen erfarenhet, värderingar jag fått sen barnsben och annat jag snappat upp under livets gång gör att ångesten blir stor och läskig när nya saker ska göras, ny väg ska brytas och gamla mönster rensas ut.

Frågan jag ställer mig är om jag någonsin kommer kunna flyta om jag har de gamla mönstren med mig, de tynger och begränsar. Bekvämlighet är inte bara av godo.

så frågan kvarstår; simma, sjunk, flyt? är jag redo att släppa kontrollen och ha tillit eller ska jag fortsätta kämpa?

Våra vardagliga mirakel – styrkan ligger i det lilla

Ibland kan vissa saker bli så tydligt för mig i rätt otippade sammanhang. Veckan som gått har bestått av både rannsakan av mig själv och mina val i livet i både stort och smått. Samt total avslappning i att titta på diverse dokumentärer och underhållningsprogram på svt play. Jag så bland annat en dokumentär om Björnarnas liv på Alaska.

Det som slog mig var en insikt om att det jag väljer att göra precis idag i min lilla bubbla av verklighet kommer att så småningom påverka björnarnas liv i Alaska. Jag vet, ingen stor nyhet, det här har vi vetat länge, länge. Att vi människor håller på att ta sönder vår jord. Men allt blev tydligt för mig på ett helt annat plan att allt hör ihop. Det jag tänker påverkar allt på denna planet, hur jag behandlar min kropp påverkar livet på ett mycket större plan. Och de vardagliga valen påverkar min inställning till världen, livet och min egen påverkan.

På jobbet började vi prata om vad som händer med maten vi stoppar i oss när den kommer ner till magen. Detta spännande ämne övergick till att kolla lite på klipp ur ”en sällsam historia”. Det är alltså ett barnprogram som jag såg när jag var liten som förenklar hur kroppen fungerar så att barn ska förstå. Det visade sig ändå va väldigt komplicerat.

Det slog mig att vi människor är inte bara komplexa rent själsligt och andligt. Vår kropp är i sig ett mirakel. Allt ifrån att ett ägg blir befruktat, ett foster blir till ett barn i mammans mage, till att vi kan själva påverka hur vår kropp ska må, se ut och efterfråga. Vi kan själva bestämma hur pigga i kroppen vi ska va när vi är 80 år, genom de val vi gör precis idag. Det är ju helt sjukt att vår kropp blir helt utbytt var sjunde år (tror jag det var) Så vi kan aldrig säga att ”ja men såhär ser jag ut, jag kan inte lyfta de där sakerna, för jag har så svaga armar” osv osv. för vår kropp är redo att förändras, och den förändras utifrån våra val. Det vi tänker är alltså helt avgörande på så många plan.

Vilken frihet det ger att inse detta, så som jag vill att min kropp ska må och se ut så kommer den att må och se ut, men då måste jag också göra de rätta valen, den lite tuffare uppförsbacken till en början men som sedan kommer att bli en skön nedförsbacke när valen i tanke och handling går av sig självt. Vår kropp är ett mirakel som ger oss flera möjligheter att inse detta under livets gång.

för några veckor sen såg jag filmen ”interstellar” som handlar om att vi inte längre kan bo på jorden och måste hitta ett nytt hem. Detta fick mig att uppskatta vårt paradis till hem ännu mer. Visst det är grått och trist ute just nu men jorden är ett mirakel, precis som vår kropp. Skillnaden är bara den att jorden tar längre tid att repa sig efter vi misskött den. Den byts inte ut var sjunde år. Det dessa två dock har gemensamt är att de båda två är totalt beroende utav vad vi väljer att tänka och hur vi väljer att handla varje dag.

Det sorgliga är att dessa två mirakel tar vi för givna. De är så vardagliga att vi väljer att förstöra dem båda två i vårt sätt att leva varje dag. Godis, snabbmat, snaks, läsk, kött. Matindustrin, enkel och vardaglig är den en stor boven i detta. Men sedan kommer också alla andra bekvämligheter vi unnar oss. Det kan se lite olika ut för var och en men faktum kvarstår att vi vill leva bekvämt, utan att tänka så mycket på vad mitt val idag kommer att ge för konsekvenser om 15 år.

”men herregud, alla äter godis och har fredagsmys, det hör till livet! lev lite! jag är inte värre än nån annan.” tänker du kanske nu. Nä, du är inte värre än någon annan. Men de vanor vi har är kanske inte heller gjorda för att ta hand om kropp och natur utan för att vi sett en reklam som lockar oss till att stimulera ett sockermissbruk.

Allt vi väljer idag, påverkar oss stort och litet. Valen vi gör är som en droppe i havet, Det skapas ringar när den faller ner från skyn. och ringarna blir större och större.

Den insikten har landat i mig och skapat ringar så stora att jag känner att jag måste skriva om just våra vardagliga mirakel som vi tar för givet och misshandlar i våra normala vanor.