Vad fantastiskt ändå livet är. Att få möjligheten att åldras och att få perspektiv på saker och ting. Ibland behövs det en dialog med vänner för att få igång tankarna, andra gånger kanske en bok ger en något att fundera kring. 

Jag har hamnat i något som jag inte riktigt kan sätta fingret på men jag väljer att säga ”betraktande och praktiserande”. 

Hur jag än vrider och vänder på livet så kommer jag fram till att det enkla är det som får mig att må bra. Att njuta av en god bok, ta en promenad, tända ljus, umgås med någon jag tycker om. Det behöver inte va svårare än så. Jag hamnade idag i en fundering kring varför vi tycker en så himla massa saker om andra, hur livet ska se ut, om en själv, om samhället, världen, ja om allt egentligen ska vi ha en åsikt. Och har en inte det så är en inte tillräckligt engagerad. 

Jag har nog alltid haft en hel del åsikter, fördomar och trott mig veta saker och ting om vad en vettig människa bör tycka och tänka. Jag tror nog fortfarande att jag kan avgöra vad som är PK och vad som inte är det. Men skillnaden som jag finner mig i är att jag inte lägger värde i vad någon kan uttrycka under ett brandtal eller den vackra utläggningen som någon kan ha under en diskussion. Värdet för mig handlar om hur personen är i mötet i vardagen. 

Alltså, jag menar inte att se ner på någon som brinner för jämnstäldhet eller är väldigt engagerad i genus eller liknande. (Heja er!!) Jag menar bara att för mig har det trillat ner en polett, att kunna skilja på PK för stunden och att faktiskt va en människa som har sunda värderingar även när dörren går igen bakom en. 

Alla har vi fördomar, jag tror en av mina viktigaste uppgifter i livet är att slå sönder mina egna. Därför tycker jag det är så befriande att kunna känna glädje , lättsamhet och tacksamhet i det enkla livet ute i en by uppe i Västerbottens inland. 

Här kanske inte alla tänker på vad som är mest könsneutralt , eller vad som är det miljövänligaste alternativet. Men jag får en känsla av lugn och att här hälsar alla på alla. Det må va litet och slitet, kanske inte allt för mycket utbud för de som vill göra en dag på stan. Men här kan jag va precis som jag är. Jag behöver inte spela någon cool hipster roll, eller någon välklädd akademiker. Jag kan va den jag är. Och känna mig bekväm i det. 

Det bästa med det här att betrakta och praktisera är att inse att oavsett vad någon annan tycker om det ena eller andra, så får det stå för den personen. Det handlar inte om att omvända en person till något den inte är. Utan att acceptera alla för var de står i livet. och att faktiskt inse att jag har mina åsikter, utifrån mina erfarenheter och ständigt förändras dem. 

Så för att komma tillbaka till början, att ta en titt i backspegeln då och då kan va nyttigt för att inse vad jag lärt mig. Att packa om ryggsäcken och kasta det som inte längre är nödvändigt gör det lättare att fortsätta framåt. Att inte ständigt ha åsikter kring saker och ting är för mig väldigt befriande. Spela roll om grannen inte klippt gräset på två veckor, eller att det är inne med sockar i sandalerna. Vad spelar det för roll för mig? Jag kommer ändå gå min promenad, förbi grannens tomt, jag kommer ändå gå barfota i sandalerna. Att bli äldra har gjort mig säkrare. Att praktisera ”åsiktsfritt” har fått mig att bli mer ödmjuk. Att bo i en by har fått mig att bli lugnare. 

Betrakta och praktisera. Var står du idag och var stod du för tio år sen? Är det något beteende som du skulle vilja prova att stuva om i ryggsäcken?